Ganbatte.

Folk frågar mig om Japanerna gått tillbaka till jobbet, som för att kunna mäta graden av Ok-ness i Tokyo.
Det är svårt att förklara för en utomstående den japanska mentaliteten, något jag knappt förstår själv.
Istället ska jag berätta om tre incidenter.

Efter de två största jordbävningarna evakuerade jag och Momo till Nishimatchis gymnastiksal. (Momos skola och Kiyos arbetsplats, en stor internationell skola.) Barnen som var kvar i skolan satt och höll om de mindre, lärarna delade ut dricka och ringde föräldrar.
Det var minuter av oro när barn inte kunde hitta sina föräldrar. Och lärare inte kunde kontakta sina familjer. Vi satt alla chockade, oroliga och tittade på lamporna i taket för att se om de gungade.
Mitt i denna oro och förvirring öppnas dörrarna till gymnastiksalen och Japanska DHL kommer in. De tar av sig skorna, rullar ut en blå matta. Bugar sig och ber om förlåtelse, de är tydligen 20 minuter försenade.
In rullar de en enorm konsert flygel. De monterar upp den, stämmer den, tackar och bugar, rullar upp mattan, sätter på sig skorna och försvinner ut.

Mellan de två stor jordbävningarna, när jag och Momo springer mellan de svajande skyskraporna så sneglar jag upp mot en korg med två fönsterputsare i, någonstans på trettionde våningen. Deras korg slänger kraftigt från sida till sida. Jag hinner tänka "stackars jävlar" under min flykt med Momos lilla hand i min. Vi kastar oss in i ett garage och stannar där i några minuter tills det lugnat ner sig. Jag sneglar ut och ser oroligt upp mot korgen med de två fönsterputsarna i och ser till min förvåning att de återupptagit sitt arbete.

De två första dagarna efter jordbävningen gick inte tågen som planerat.
Så våra grannar gick upp 4 timmar tidigare. I kostym och med portfölj och en liten väska för lunchlådan började de 4 på morgonen att gå till sina arbeten. De GICK i 3 timmar för att ta sig till arbetet på reklambyrån eller banken eller var de kan tänkas arbeta.